Melchizedek vet mer än jag, tycks det!

Nu blir jag arg! Det gick inte att kopiera in det jag skrivit i en wordfil om Drunvalo Melchizedek, som gjorde så stort intryck på mig när jag såg honom på film. Nu försöker jag få in det på Unityforall i stället! Kom bara ihåg budskapet: Det är lugnt!

Frågan är - kan man vara FÖR positiv? Det finns ju forskning på att optimisten lever längre, men tänk om det bara är spelat? Kan man råka ut för ett katastrofalt fall, den dagen det inte fungerar att ljuga för sig själv?

Tankarna kom som en följd av att jag träffade ett helt gäng som är skolade i mental träning - liksom jag själv. Det var svårt att hålla mötestiden för en del, för vädret var verkligen otäckt och jag kände hur jag svävade i livsfara när "min" chaufför körde på körbanor som inte fanns, man kunde bara gissa att de funnits där under snön. En av deltagarna ringde och sa att hon väntade på bärgaren, men att det gått bra. Mitt i allt detta snöade det positiva ord, ja, de riktigt haglade. Alla aktade sig noga för att yttra någonting negativt och just denna dag kändes det ganska okej ändå.

Nästa dag höll vi till i en lokal som inte hade tillräckligt med värme och akustiken gjorde att det knappt gick att konversera i pauserna. Fortfarande bara glada miner. "Det är så bra att resa med det här gänget", sa någon, " för det är aldrig någon som klagar." Det var som om alla blivit coachade av Tina Turner, hon som läser kartor.

Kanske är det fel på mig, för jag undrade om alla hundra människorna verkligen var så där positiva helt igenom. Negativa känslor kommer ju knappast på beställning. Plötsligt finns där en känsla och det bästa är nog ändå att konstatera att den hälsade på och tillåta den att kännas helt och fullt utan att man för den skull identifierar sig med känslan. Det är möjligt att vila i sig själv samtidigt. En kompis berättade hur hon lärde sig tricket, när hon jobbade som personlig assistent. Klienten var besvärlig, men det passade sig ju inte att svära åt honom och kräva av honom att skärpa till sig. Känslorna av att bli utnyttjad och oanständigt behandlad fick passera revy - som en spännande film. Det slutade med att min kompis kunde hitta till ett lugn bortom de revolterande känslorna och hon kunde känna sig tacksam över vad situationen utmynnat i.

Det var inte ett förnekande. Det var en vila IHOP med känslorna. En viss skillnad. Man är som man är!

Varför nöja sig med ett liv?

När jag anmälde mig till kursen i regressionsterapi hade jag inte så stora förhoppningar om att jag skulle bli såld på konceptet. Det kändes inte så viktigt med återblickar på tidigare liv. Men jag gillade läraren och de andra som skulle gå, så då kunde det nog bli lite givande i alla fall.

Det blev mycket givande och jag var paff över de terapeutiska resultaten som vi fick fram på denna kurs. Ännu mer paff blev jag när det fungerade på mina vänner. Alla hade något att hämta från sin inre skattkammare och metoden/sessionen var hjälpmedlet. För en av vännerna var det ett genombrott av djupgående karaktär som höll i sig. En annan hittade ett liv i Belgien för att strax hitta en partner född i Belgien! Kanske hade hon avfärdat honom om hon inte fått denna hint.

Nu har vi gått sista delen av kursen och det blev ännu mer intressant. Vi provade först med parallella liv och jag hade då ihop det med utomjordingar. Sedan utgick vi från problemområden och hittade "liv" som belyste dessa på ett nytt sätt. Jag grät av lycka när jag kände denna starka form av uppkoppling till den "minnesbank" som mitt Högre Jag styrde mig till. Det blev så mitt i prick. Det är inte alls säkert att jag haft ett sådant liv eller ens umgås med ufon vid sidan om, men det som jag fick med mig genom sessionerna var det som jag behövde och det räcker för mig. Nu vet jag att metoden fungerar och är användbar för personlig utveckling. Att få ta del av min kollegers upplevelser och sitta som guide var förstås också mycket givande. Det ska bli kul att komma igång och få klienter!

Allting har pekat åt samma håll: Tro inte på facit! Tro bara på den egna förmågan att skapa något att tro på – för en millisekund av NU!

Jag höll på att leta drakar förra veckan i tron att det skulle göra mig till en bättre människa. Det finns ju bara en drake – egot! Allt annat är egots skuggspel. I mina senaste underbara ljudböcker av Johanna Hildebrandt, som handlar om Freja, hennes dotter och barnbarn och livet i Valhalla med allt vad det innebär av speciellt paradigm, återkommer förmågan att skapa skenbilder. De som behärskar konsten kan få andra att tro att de ser ut på ett helt annat sätt än de ser ut. Det är väl det som egot gör hela tiden. Det lurar oss att tro en massa saker och så är vi fångade i både ångest och drama.

Jag hade nytta av att prata med en kompis som är involverad i Great Freedom Movement (Balanced View) och insåg då att jag inte är betjänt av att tro på sagan om att det är fel på mig och mitt liv och därför måste jag inte jaga drakar utifrån den energin i alla fall.

Sen fick jag låna en film av en vän som handlar om en märklig man som kan överföra sitt eget tillstånd av att vara bortom alla paradigm på andra. Under något som liknade väckelsemöten vidrörde han dem och inte vet jag vilka formler han uttalade, men en efter en dalade till golvet och såg helt saliga ut. Mannens förklaring var att deras snabba skifte till tillståndet bortom paradigm innebar att den vänstra hjärnhalvan tappade kontrollen av kroppen för ett tag. Det fanns alltid någon där som tog emot, så det var inte farligt. Richard Bartlett kallade sitt hokuspokus för ”The Matrix Energetics Experience” och uppgav att människor blev helade från en massa åkommor på kuppen. Det gällde bara att de hade förmågan att tro på sitt helande. En gång hade han tagit hjälp av Superman för att hela en liten flicka från blindhet. Superman hade pekat ut precis var man skulle skicka helandet och flickan fick tillbaka sin syn. Det var svårt att hänga med i hans snabba amerikanska, men jag fattade det som om han varnade för att man skulle börja tro blint på vad han sa i stället för att tro på sin egen förmåga.

Den här filmen fick mig att tänka att änglaboken jag börjat läsa handlar om människor som älskar att skapa sig ett universum av änglar. Själv kan jag således välja om jag vill skapa det åt mig eller inte. Vill jag hellre ”gå till det högsta först” som Maharishi Mahesh Yogi sa, kan jag tro att jag bär på något större än änglar och guider. ”Vid vars fot hela härskaran av gudar, ber om fullkomning dag och natt” lärde mig Maharishi och syftade på evighetens enhetsmedvetande som hans Guru var besjälad av. Gudarna är fångade i sin gudomliga identitet och har inte funnit samma ro som gurun, fick vi veta.

Nu är det inte klart som sellerispad att jag är där, men i vardagens små val kan det i alla fall vara bra att veta när och vad man väljer. Efter ett långt samtal med min väninna i Ystad som är helt ”hooked on” Bashar blev jag inspirerad att följa hennes exempel. Hon säger att Bashar lärt henne att vara bestämd när hon skapar något åt sig. Själv tror hon att dessa tekniker fört henne bort från allt vad tumörer heter och av dessa har hon haft ovanligt stor erfarenhet, både i bröst, lymfkörtlar och hjärna. Nu har hon ett ganska behagligt liv och är bestämd med att snabbmat och minimalt med motion gynnar hennes hälsa.

Tänk om jag kunde vara bestämd med att jag inte behöver motion, yoga, sprutor, glasögon, vitaminpiller, omegatrekapslar och allt det där andra som jag äter som ska vara mer nyttigt än det är gott ( nässelpulver, proteinpulver, bovete och beska droppar m m) – vilken tidsvinst!

Om det är några drakar jag ska leta efter, så är det de som hindrar mig att vara bestämd och trosviss. Man kan inte skapa halvhjärtat på den här nivån.

I Idealbyn är vi några som ska genomgå ett program som kallas ”Pandoras ask” efter en inspirationsfilm för alla dem som vill sluta luras av egot. Vi kommer att få hemläxor som alla handlar om att öka medvetenheten om vad egot lurar i oss och mot slutet ska vi bli bestämda och välja sanningen, dvs vårt sanna själv bortom alla egenskaper och koncept. Vi börjar i kväll.

Vad jag behöver lära mig är att hitta adressen till min blogg så att vänner kan gå in. Detta är basic. Väninnan som jag pratade med talade om Balanced View. Det verkade hon ha bra användning av. Själv har jag en cd på som inte låter. Det ska bara vara en energihöjning eller vibrationshöjning. Hur konstig kan man bli? Jag har fått låna en bok om hur man dödar alla koncept. Min väninna dödade konceptet att man behöver förbättre sig. Varför ska jag då gå ut och coacha? Nu har jag fått något att tänka på.

Äntligen uppenbarades rätt knapp för mig att trycka på för att kunna starta min blogg. Klockan är över tio på fredagskvällen och de viktigaste procedurerna av fredagsmys är avklarade, men jag kan inte skryta med att jag har så mycket att säga. I kväll kom det fram efter nio års bekantskap att min sambo inte gillar rödbetor. Det var ju anmärkningsvärt eftersom jag älskar rödbetor och gärna bjuder på denna delikatess, speciellt gräddstuvad dito. Nu blev inte rödbetor riktigt godkända som fredagsmys, men min sambo mixade i morötter, oliver och fetaost för att göra det bästa av situationen. Det blev gott, men jag saknade den distinkta rödbetssmaken. Pumpan som jag själv blandat i var nog lite malplacerad dessutom. För att förbättra festligheten bredde sambon rödlinsgrytan och den gräddiga rödbetsblandningen på ölandsbrödet och kallade det för pizza. Oj, vad besvärligt allt blev för att jag fastnat i irrgångarna för att skapa min blogg - massor av konstiga bokstäver har jag tolkat - i stället för att ta fram de vanliga räkorna på tining.

Om vi har räkor på fredagarna kan jag inte låta bli att tänka på en pensionerad kvinna från Gävle som klagade på att fredagarna alltid började med räkor och slutade med att hon var slasktratt för mannens säd. Det sistnämnda behöver inte jag riskera, för min partner klarar sällan en hel fredagskväll utan att somna i divanen. Eftersom jag alltid värnat om rättvisa skulle jag dessutom aldrig ha allierat mig med någon som behandlade mig så själviskt som min nu döda vän från Gävle beskrev saken.

Sen har jag tänkt på att jag ska nog stryka det där med att jag är terapeut, för då kan jag nog inte skriva så öppenhjärtigt. Jag kanske måste leva upp till en roll om att egenterapi gjort mig perfekt. Hemska tanke!

Coachinna kan jag ju vara, för då låtsas man som om det är klienten som kommer på allt bra, fast man tänker i smyg att det beror på att man själv ställt så skickliga frågor.

Jag vill se vilka som ska tävla om att slippa lämna Let´s dance i kväll. Slutbloggat för denna fredag m a o.