Varför nöja sig med ett liv?

När jag anmälde mig till kursen i regressionsterapi hade jag inte så stora förhoppningar om att jag skulle bli såld på konceptet. Det kändes inte så viktigt med återblickar på tidigare liv. Men jag gillade läraren och de andra som skulle gå, så då kunde det nog bli lite givande i alla fall.

Det blev mycket givande och jag var paff över de terapeutiska resultaten som vi fick fram på denna kurs. Ännu mer paff blev jag när det fungerade på mina vänner. Alla hade något att hämta från sin inre skattkammare och metoden/sessionen var hjälpmedlet. För en av vännerna var det ett genombrott av djupgående karaktär som höll i sig. En annan hittade ett liv i Belgien för att strax hitta en partner född i Belgien! Kanske hade hon avfärdat honom om hon inte fått denna hint.

Nu har vi gått sista delen av kursen och det blev ännu mer intressant. Vi provade först med parallella liv och jag hade då ihop det med utomjordingar. Sedan utgick vi från problemområden och hittade "liv" som belyste dessa på ett nytt sätt. Jag grät av lycka när jag kände denna starka form av uppkoppling till den "minnesbank" som mitt Högre Jag styrde mig till. Det blev så mitt i prick. Det är inte alls säkert att jag haft ett sådant liv eller ens umgås med ufon vid sidan om, men det som jag fick med mig genom sessionerna var det som jag behövde och det räcker för mig. Nu vet jag att metoden fungerar och är användbar för personlig utveckling. Att få ta del av min kollegers upplevelser och sitta som guide var förstås också mycket givande. Det ska bli kul att komma igång och få klienter!