Frågan är - kan man vara FÖR positiv? Det finns ju forskning på att optimisten lever längre, men tänk om det bara är spelat? Kan man råka ut för ett katastrofalt fall, den dagen det inte fungerar att ljuga för sig själv?

Tankarna kom som en följd av att jag träffade ett helt gäng som är skolade i mental träning - liksom jag själv. Det var svårt att hålla mötestiden för en del, för vädret var verkligen otäckt och jag kände hur jag svävade i livsfara när "min" chaufför körde på körbanor som inte fanns, man kunde bara gissa att de funnits där under snön. En av deltagarna ringde och sa att hon väntade på bärgaren, men att det gått bra. Mitt i allt detta snöade det positiva ord, ja, de riktigt haglade. Alla aktade sig noga för att yttra någonting negativt och just denna dag kändes det ganska okej ändå.

Nästa dag höll vi till i en lokal som inte hade tillräckligt med värme och akustiken gjorde att det knappt gick att konversera i pauserna. Fortfarande bara glada miner. "Det är så bra att resa med det här gänget", sa någon, " för det är aldrig någon som klagar." Det var som om alla blivit coachade av Tina Turner, hon som läser kartor.

Kanske är det fel på mig, för jag undrade om alla hundra människorna verkligen var så där positiva helt igenom. Negativa känslor kommer ju knappast på beställning. Plötsligt finns där en känsla och det bästa är nog ändå att konstatera att den hälsade på och tillåta den att kännas helt och fullt utan att man för den skull identifierar sig med känslan. Det är möjligt att vila i sig själv samtidigt. En kompis berättade hur hon lärde sig tricket, när hon jobbade som personlig assistent. Klienten var besvärlig, men det passade sig ju inte att svära åt honom och kräva av honom att skärpa till sig. Känslorna av att bli utnyttjad och oanständigt behandlad fick passera revy - som en spännande film. Det slutade med att min kompis kunde hitta till ett lugn bortom de revolterande känslorna och hon kunde känna sig tacksam över vad situationen utmynnat i.

Det var inte ett förnekande. Det var en vila IHOP med känslorna. En viss skillnad. Man är som man är!

Varför nöja sig med ett liv?

När jag anmälde mig till kursen i regressionsterapi hade jag inte så stora förhoppningar om att jag skulle bli såld på konceptet. Det kändes inte så viktigt med återblickar på tidigare liv. Men jag gillade läraren och de andra som skulle gå, så då kunde det nog bli lite givande i alla fall.

Det blev mycket givande och jag var paff över de terapeutiska resultaten som vi fick fram på denna kurs. Ännu mer paff blev jag när det fungerade på mina vänner. Alla hade något att hämta från sin inre skattkammare och metoden/sessionen var hjälpmedlet. För en av vännerna var det ett genombrott av djupgående karaktär som höll i sig. En annan hittade ett liv i Belgien för att strax hitta en partner född i Belgien! Kanske hade hon avfärdat honom om hon inte fått denna hint.

Nu har vi gått sista delen av kursen och det blev ännu mer intressant. Vi provade först med parallella liv och jag hade då ihop det med utomjordingar. Sedan utgick vi från problemområden och hittade "liv" som belyste dessa på ett nytt sätt. Jag grät av lycka när jag kände denna starka form av uppkoppling till den "minnesbank" som mitt Högre Jag styrde mig till. Det blev så mitt i prick. Det är inte alls säkert att jag haft ett sådant liv eller ens umgås med ufon vid sidan om, men det som jag fick med mig genom sessionerna var det som jag behövde och det räcker för mig. Nu vet jag att metoden fungerar och är användbar för personlig utveckling. Att få ta del av min kollegers upplevelser och sitta som guide var förstås också mycket givande. Det ska bli kul att komma igång och få klienter!